Sitter i ett sagotorn och tänker på Facebook.

En dag ska jag berätta för er var jag befann mig det här dygnet, men inte nu och inte heller imorgon. Det enda jag ämnar förtälja för er i skrivande stund, är att jag sitter i ett torn, ett bombastiskt sådant. Och att det i detta torn finns röda sammetsfåtöljer och bleka böcker som ingen öppnat på mycket, mycket länge. Tiden är okristlig, 05:36. Jag hoppas den står stilla, men jag vet att så inte är fallet, inte ens på denna Sagornas plats.

 

För att inte återknyta för mycket till ett ställe jag ändå inte tänker avslöja för er, så övergår jag nu abrupt till ett mer välbekant rum. Facebook. Jag märker ibland hur min hjärna har vanställts i och med detta sociala nätverk. När jag är ute och går, på vad utifrån skulle tolkas som en mycket sund promenad, kan mina tankar ha gottat ner sig totalt i tanken på att jag kommit på en rolig facebookstatus som jag bara måste skriva när jag kommer hem. Och ångesten som kan bubbla upp när jag skrivit något lite för hårt till någon. Något jag inte kan radera förrän promenaden är slut! Eller klumpen i magen som jag flera gånger har känt när ingen gillar min status. Och lyckan när något tar skruv! Lyckan! Tar jag möjligtvis detta nutida sociala forum på för stort allvar? Borde jag måhända sluta med Facebook och börja med något mer... verkligt? Som bordtennis? Jag funderar.

 

Eder/ Åsa

 

(OBS. Tornet på bilden har ingenting med verkligheten att göra. Inte min verklighet åtminstone.)

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera gärna inlägget:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln