Jag och Daniel ska bli föräldrar samma dag!

Jag fortsätter mina funderingar kring det här med föräldraskapet. 

För mig och Daniel har det på något sätt varit självklart från bägge håll att vi blir föräldrar ihop, att vi båda har farhågor, förhoppningar, rädslor och så vidare. Det är ett stort ansvar, för oss båda två. Såklart. Men omgivningens syn på att vi ska få barn? Den grundar sig, med undantag givetvis, på att det är jag som är mamma och Daniel är pappa, inte att vi är föräldrar tillsammans. Vi blir alltså helt olika behandlade trots att vi båda ska få samma barn, exakt samtidigt. Daniel får sällan frågor runt hur det ska bli att bli förälder, vad han funderar över osv, utan snarare frågan "Hur mår Åsa?". Som att det förväntas att han inte tycker att det är något jättestort och speciellt att han ska bli pappa. Och om vi får kläder till våran Humlan så är det som att det är en present till MIG och Humlan, inte till OSS och Humlan. Som att det bara är jag som behöver kläder till Humlis. Det blir så himla konstigt. Att vi utåt sett, hur mycket vi än känner oss jämställda med varandra som föräldrar, ändå ska ses som att vi har helt olika roller. Vi har inte det. Vi har exakt samma roller som föräldrar. Den enda skillnaden är att Humlan är inneboende hos mig för tillfället. Men annars ser jag inget som vi ska göra annorlunda från varandra. Jo, vi är olika som individer och kommer därför naturligtvis att spela olika roller i Humlans liv, men annars? 

Ett annat exempel var hos barnmorskan. De första gångerna vi var där tittade hon mest på mig när hon pratade. Trots att vi båda har varit där tillsammans varenda gång. Dock så tycker jag hon har ändrat sig, när vi var där senast tänkte i alla fall inte jag på att hon riktade sig mer till mig på något sätt, och Daniel har ju minst lika många frågor som mig så där kanske det någonstans ändå har lättat. Och det är ju jättebra! Men det är ändå på Södermalm vi går hos barnmorskan, där man tänker att folk är så himla genusmedvetna. Jag kan inte erinra mig om att jag sätt ett endaste annat par komma dit tillsammans när vi suttit där i väntrummet?

Jag blir också så rädd att jag ska påverkas utifrån och behandla Daniel som att vi är olika, jag vill inte det. Vill inte att han någonsin ska känna sig utanför. 

Javars, jag tänker fortsätta gnata och fundera över det här med att bli förälder. Har ni som redan är föräldrar, eller ni som bara är allmänt genuskloka ändå, något tips om hur ni har gjort för att inte bli särbehandlade som föräldrar? Boktips? 

P.S. Förresten. Jag längtar till att vara bakfull. D.S.