Farväl och God Dag.

Så har då ännu ett kliv tagits. Ut från Östermalmsgatan 48. Igår kväll, klockan 21.00 kastade jag in handduken, lämnade in nyckelkortet och ställde för sista gången ner den röda, bärbara i batteriladdaren. Tiden på Lönnen är nu ett minne blott och jag är vad man kallar föräldraledig, för första gången i mitt liv. Inga fler urinprov. Inget mera sitta i foajén och gagga. Inget mer gå ner i källaren och ringa Daniel för att säga gonatt medan jag kollar att ingen bränt sig i bastun. Inget mera larma, plocka koppar på våningar eller fylla på den hutlöst tunga 20-litersmjölken. Och inga fler Lönnenbullar.  Jag håller dock fast vid mitt löfte om  att när jag dör har Lönnen fri rätt att stoppa upp min kropp, ställa den i tamburen och sätta en lapp i min hand "DU HAR VÄL INTE GLÖMT ATT LÄMNA URINPROV?" Nu har ni mig testamenterad på pränt, kära fränder.

Såsom det är, är det med en kombination av såväl vemod och eufori jag går därifrån. Sorgsamheten över att ta farväl av fina människor, såväl boende som personal som jag lärt känna, vissa som jag kanske aldrig träffar på igen. Framförallt kommer jag sakna nattpassens tidiga, eller sena om man så vill, timmar, då morgontidningen placerats i en varje-dag-likadan-rulle vid ytterdörren, och en eller ett par morgonvänliga kommer ner och håller mig sällsis i soffan, jag är i det närmaste kräktrött och vi sitter där och ändå lyckas få ur oss klokheter. Eller var det månne dårskaper? Jag skiter i vilket, det har varit fint i alla fall. Jag kommer också att sakna sådana stunder då det blev sig att jag plötsligt började prata mer med någon som jag inte pratat med så mycket (det bor 55 personer på Lönnen och det finns folk man liksom inte riktigt pratar med så ofta) och får en helt ny bild av människan ifråga. En bakgrundshistoria. Nåt fint! Och munhuggningarna med bästa personalen, icke att förglömma! Ni vet så väl hur jävla mycket jag gillar er.

Men. Å andra sidan. Så är det ganska så himla jätteskönt att inte sitta bakom socialtjänstens staket längre. Jag är inte så socialtjänstlig. Inte så P R O F F E S I O N E L L., Åtminstone inte enligt socialtjänstens folder. Det här med att slänga mig med termer som "falla mellan stolarna", "det gäller att fånga upp klienten" och andra uttryck har aldrig fallit mig om läppen. Det låter konstlat när jag säger det. Slänga vanlig käft passar mig mångt mer bättre.

Och nu då! OCH NU! Förlag. Familj. Jag älskar't! Tanken på att Humlan snart FINNS PÅ RIKTIGT gör mig berusad. Behövs inte en gnutta alkohol för det. Och vårat fina Sjösala. Vår andra bebis. Nu ska du ros iland, älskling.

Puss,

Eder / Åsa