Förlagsräddaktörn

Igår var det Boksöndag på Södra Teatern. Jag och Jerry gick dit. Vi hamnade mitt i ett författarsamtal med Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg som har gett ut metalhistorieboken Blod Eld Död. Efter samtalet ville Jerry gå hem. Han var bakis och söndagssliten. "Javisst, Jerry, gå hem du - jag stannar!" utbrast jag glatt och började någonstans exakt i den meningen att skälva. Med ens blev det påtagligt: NU ÄR JAG ENSAM HÄR OCH KÄNNER INGEN: GULP. Ringde Tove för att kolla om hon var i närheten. Det var hon inte, hon kollade fotboll. Travade runt lite planlöst vid bokborden och satte mig sedan i en fåtölj en halv trappa upp för att ge mig lite tid. Tankar som på största allvar snurrade runt i de fega delarna av hjärnan var "Ska jag verkligen vara här alldeles, alldeles ensam?", detta trots att jag inte kunde tänka mig något trevligare än att sitta och lyssna på författarsamtal en söndageftermiddag i december. Jag bestämde mig hur som helst för att stanna en stund. Lyssnade på Stina Lundberg Dabrowski och Jan Guillou och köpte Humlans första bok: Snigelhjärta av Helen Rundgren och Kenneth Andersson. 

 

Men hur som haver. Hur farligt är det egentligen att vara ensam? Jag har utsatt mig för mängder av ensamgrejer under mina första trettio år i livet och ändå blir jag som ett litet vilset barn på stormarknad så fort jag blir lämnad själv en stund. Det är inte det att jag väjer för grejerna heller, jag försätter mig i dessa situationer gång på gång. När jag tänker efter så har jag säkert försatt mig i fler obekväma ensamhetssituationer än de flesta andra. Åkt allena på semester, åkt på ridläger utan att känna någon när jag inte var mer än nio år fyllda, flygit och åkt tåg ensam till och från pappa i Göteborg från barnsbens ålder. Jag borde ha kommit över det. Men nej!  Fegisen i mig går aldrig någonsin över. Och jag tror att jag kanske ger sken av att jag inte är rädd utåt? Gör jag det, vänner? Har ni fått för er att jag är modig i sådana här situationer? Det är jag då rakt inte. Huga!

 

Innan jag lämnade Södra Teatern såg jag några välbekanta Ordfrontsansikten från min tid som praktikant på Galago förra året. En av dem gav mig en flyer om julbazaren de har i veckan. Jag undrade om de kände igen mig och förklarade vem jag var, att jag gjorde min praktik i deras lokaler. "Ja, just ja" sa dem glatt. Vet inte om de minns mig men vi kallpratade ett par meningar innan jag lämnade bygget. Och banne mig, jag var alldeles kallsvettig efter dessa små artighetsfraser. Och jag ska räknas som en vuxen människa! Det är skam och skandal och inget annat. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera gärna inlägget:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln