Hej då. Då. 2011.

Det var med vankelmod jag klev över tröskeln till 2011. Ett års ledighet hade börjat gå mot sitt slut, praktiken på Galago var över och förbi. Jag hade varken ekonomisk stabilitet, skrivit den stora genombrottsromanen eller gjort mig på något sätt mer tillfreds och säker på tillvaron. Jag spankulerade runt på Stockholms gator och krogar med SEDVANLIG OVISSHET tatuerad på bröstet. Att 2011 skulle komma bli det året då jag skulle tvingas gå från det ungdomliga tjugonio till det mer livsavtändande trettio, skavde säkert någonstans, men jag tog nog ringa notis om det när fyrverkerierna sköt upp vid tolvslaget. Allt var, kort sagt, precis som det brukar.

 


Det är aldrig tabu att skriva om kärlek när man inte har den



Det har kommit sig så att detta, snart förbipasserade år, inte riktigt har fallit inom ramarna för det som man skriver årskrönikor om. Det är en förhållandevis enkel uppgift, om än stundom sorgsam, att förtälja om berusande tillstånd på festivaler, tyngd i hjärtat och malande helatidenångest med förhoppningar om bättre lycka nästa år. Det vore dock en ren och pur lögn att summera året på sådant vis. Istället blir det:

 

Jag blev kär.

 

Jag blev tjock.

 

Jag blev förlagsredaktör.

 

Kort och konsist förklarar detta mitt 2011 ganska bra. Vilket naturligtvis inte betyder att 2011 bara handlade om lättja, eufori och ständigt välbehag. Nej. Att vara tillsammans med någon som man är så jävla rädd om och älskar så oerhört betyder ju på samma gång en skräck i att förlora det om man inte vårdar det på allra bästa sätt. Att vara gravid innebär exakt detsamma. En ny person som ska komma till världen, och altt det innebär: HJÄLP! Att starta förlag är lika med ekonomisk osäkerhet, det kräver världens bästa arbetsmoral samt att man vågar ta stora beslut som kan vara avgörande för om man får fortsätta ha världens roligaste jobb eller inte. 

 

Men. Detta år har varit värt alla risker. Tusenfalt!

 

Så.

 

Tack alla fina gamla (och nya) vänner. Ni gör mig så glad, om och om igen. 

Daniels familj, inklusive världens bästa Robin. Tack!

Min egna familj. Ni är galna, that's why I love you!

 

Sist och allra störst: Daniel. Tack.

 

Eder/Åsa

 

 

 

 

 

 

Kommentera gärna inlägget:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln