Var så god å rid, Anrell!

Hej alla Vita Kränkta Män, sportjournalister inräknade, som är sura för att årets Jerringpris gick till ridsporten. 

 

 "Det är bara att sitta och åka med en häst, det är den som gör hela jobbet" är en klyscha man som hästmänniska får höra upprepade gånger under sin uppväxt. Känns lite tjatigt att behöva besvara den gång på gång men tydligen så är det nödvändigt.

 

Sååååå:  Ähhum, nej, Anrell och ni andra, det är inte bara att "åka häst". Till skillnad från de flesta andra sporter, har man inom ridsporten såväl sin egen som hästens träning att se till, båda lika jävla viktiga. Anar ni vilken precision, kondition och vilket samspel det krävs för såväl häst som ryttare för att få det att fungera? Det räcker inte med en toppinsats från den ena individen, utan från båda. Samtidigt. Och man får inte någon "ny häst om hästen går sönder" som när man kan få en ny hockeyklubba om den går av mitt i matchen.

 

För att ni ska få en tydligare bild av vad det innebär att hålla på med hästar kan jag dra en kort resumé av hur mina veckor såg ut i ungefär hela min uppväxt:

Cykla till stallet fem dagar i veckan. Mocka, rida hårda träningspass, släppa in/ut hästar från hagar, släpa vattenhinkar till hagar, fodra hästar, hålla utrustning i trim, trilskas med hästar som bits, sparkas, kastar av en, såväl i skogen som i hinder. Hästar som stegras när man leder dem. Hästar som skenar nära trafikerade leder. Med mera. Med mera. Och så målas hästsporten upp som någon gullig nuttiplutt-tjejgrej. Jag skulle vilja säga att hästsport är bland de tuffaste sporterna man kan hålla på med, och ja, det är övervägande tjejer som håller på med det, och ja, det skrivs alldeles alldeles för lite om det. Och ja,  jag är strålande glad att jag var i stallet och tampades med hästar under tonåren och inte råkade binda mig för tidigt med någon vit, kränkt man istället. Huga.

 

 

 

Kommentera gärna inlägget:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln