Förlossningsrädsla och kejsarsnitt. En oklippt version om att föda barn.

Det här blogginlägget dedikeras främst till de som lider av det som kallas förlossningsrädsla, till de som kanske till och med skulle välja bort att ens bli gravida, på grund av rädslan över att föda ut det. Det riktas också till er som är livrädda för att ni ska få råka göra ett akut kejsarsnitt, alltså ni som vill föda vanligt men är medvetna om risken av att det faktiskt kan bli ett akutsnitt om bebin ligger fel etc. En oklippt version om hur det gick till, ganska exakt. 

 

Jag blev rädd någon gång redan som liten, bara av tanken på att föda barn. Fråga mig inte hur det uppkom, det minns jag inte, men jag minns att jag hörde något om mödrar som hade blivit uppklippta där nere och fått sy och jag minns att jag aldrig ville bli stor, för då var man tvungen att föda barn och det skulle jag aldrig våga. (jag bör alltså varit ganska ung vid tillfället i fråga, eftersom jag trodde att man som kvinna MÅSTE ha barn). Hur som helst. När jag blev lite äldre, gissar i unga tonåren, blev plöstligt kejsarsnitt allt vanligare och jag minns hur jag tänkte att det ändå fanns en strimma hopp om jag ville ha barn någon gång. 

 

Så blev jag då gravid förra året, i juli. Hurra och hjälp och hjälp igen och hurra igen! På nätet är allt väldigt luddigt när man försöker ta reda på om man som kvinna själv har rätt att bestämma om man vill föda vanligt eller inte. Det man i huvudsak hittar när man googlar på kejsarsnitt är ingen rolig historia för dem som vill göra det, man får mestadels upp resultat på hur dålig man är om man är så ego att man väljer att föda med snitt, DÅLIG DÅLIG DÅLIG. Eller hur farligt det är för barnet, om att andningen inte sätts igång och att det är ett enda stort trauma med kejsarsnitt, från början till slut. Och det fula med att vilja föda med snitt. Att man inte är någon riktig mor om man inte klarar av att föda barn NATURLIGT. "Kvinnor har fött barn i alla tider" osv. 

 

Här kommer min version över hur jag upplevde att föda med snitt, från att jag blev gravid till att vår son nu ligger i vår säng och fäktar, 15 dagar gammal.

 

Efter att vi fick reda på att vi skulle få barn så begav vi oss till MVC (man lär sig en massa nya förkortningar när man skaffar barn). Daniel sa något i stil med "Hej, vi har förökat oss, hur gör vi nu?" till den något förvånade morskan i receptionen. Vi fick hur som helst en tid för inskrivningssamtal en vecka efter ungefär. Under inskrvningssamtalet kom vi nog inte längre än att vi hann hälsa på vår morska innan jag hasplade ur mig, med gråt i halsen, att jag inte under några omständigheter inte kunde tänka mig något annat födslosätt än snitt. Barnmorskan tog det med ro och klargjorde för oss omgående att ingen kan tvinga mig att föda vaginalt om jag inte själv går med på det. Vi påvisade om hur viktigt det var för oss att få ett defintivt beslut på att jag faktiskt skulle få klart att det skulle bli snitt så snart som möjligt för att undvika att jag skulle bli stressad och rädd så vi fick tid till samtal med läkare (som gör bedömming i sådana fall) någon vecka efter.

 

Hur som helst. Första mötet med läkaren. Vi möttes av en osäker dam med slapp hand som vi nog båda kände från början att vi inte skulle klicka riktigt med. Hon var jättesvår att prata med, jag började lipa och Daniel höll fattningen. (Tack älskade Daniel för att du kan argumentera och alltid är så lugn och saklig, fy fan för att sitta där själv). Läkaren ville inte alls på samma sätt som morskan få oss att känna att det var vi som bestämde. Hon bredde på om risker och om Auroramottagning (mottagning för förlossningsrädda) och så vidare. Ville absolut att jag skulle gå och ändra uppfattning genom att titta på film på förlossning och prata ut om min rädsla, om varför jag var rädd och så. Hon råkade dock säga meningen "Det är bara i undantagsfall vi beviljar kejsarsnitt så här tidigt i graviditeten". Vilket Daniel vände direkt och ba "Men ni gör det alltså i undantagsfall, då finns det inget som säger att ni inte kan göra det nu!". Då blev hon stum. Och jag propsade på att jag faktiskt innehar den höga åldern av trettio år och att det här är ett beslut som jag dels är mycket påläst på och dels så känner jag mig tillräckligt myndig för att få fatta det beslutet själv. Någonstans där så vände hon plötsligt, vi fick det beviljat utan tvångsbesök på specialmottagning och som i en handvänding förklarade hon att vi inte alls skulle vara rädda över risker, varken för själva snittet eller såret efteråt, att det görs 7 snitt om dagen på Södersjukhuset och att det är en vanlig rutinoperation. Så vi gick därifrån, jag kan inte ha varit mer än i kanske vecka 7, med ett beslut om att jag skulle slippa vaginal förlossning! Så jävla glad var jag! 

 

En gång till träffade vi läkaren. Det var någon gång vid vecka 30 tror jag. Tanken var att vi skulle få ställa frågor om snittet men istället ville hon åter igen lite propsa på riskerna med operationen. Det var dock ganska lönlöst, insåg hon nog ganska snabbt och skickade istället en remiss till SÖS om vårt bekräftade snitt. Ett par dagar efter fick vi hem på posten DATUM FÖR FÖRLOSSNING: 20 mars. Kändes helt galet och väldigt bra, att veta att då kommer vår bebi. Vi fick också en kallelse att vi skulle på inskrivning dagen före kejsarsnittet. 

 

Så kom då den 19 mars, DAN FÖRE DAN: Vi gick till kejsarsnittsmottagningen där vi fick sätta oss i ett väntrum med kaffe. Efter det fick vi träffa barnmorska, narkosläkare och kirurg som gav oss allmän info om hur nästkommande dag skulle se ut, om vi hade några frågor och så. De gav verkligen intryck av totalt lugn, så himla avdramatiserat blev det. Barnmorskan tog ett blodprov också, i armvecket, det gjorde ont som attan, jag som trodde jag inte var så smärträdd för just sånt men tjo fick jag. Och narkosläkaren skojade till och med och sa något i stil med "ja, imorgon blir det tid att börja använda kniven".Jag frågade också barnmorskan rakt ut "Är snitt FARLIGT" (så dags att tänka på det då, hehe), men hon svarade helt ärligt att NEJ, det är lugnt, kontrollerat och leder så gott som aldrig till något drama. Hon berättade dock i förebyggande syfte att det kan ta något längre tid innan barnet börjar skrika, att det inte var något farligt men att det är bra att veta så man inte blir rädd över det när man ligger där. De var toppen allihopa i alla fall och efter en timmes info ungefär så blev vi hemskickade för att förberade oss för den stora dagen. 

 

Kvällen innan får man äta fram till 24:00 så Daniel bakade en bastant paj som jag tryckte i mig strax innan midnatt. Där började den riktiga nervositeten sätta in, herregud, hur förbereder man sig på att bli förälder, klarar jag det här, och hur ska operationen gå? Allt snurrade i mitt huvud och jag sov inte en endaste blund på hela natten så på morgonen grät jag av utmattning. Det var dock inget annat att göra än att trotsa tröttheten så klockan halv sex på morgonen tog vi bussen in till sjukan. Vi fick bli snitt nummer två för dagen, halv tio skulle vår lilla bebi få komma till världen. Vi blev lotsade till ett rum med en sjuksäng och fick order om att byta om till helt oheta landstingskläder och något som liknade badmössor. Jag måste erkänna att jag var rätt darrig då.

 

Strax efter halv tio var det så dags. Vi fick åka någon slags hiss och kom så in i operationssalen. Det var rätt uppskakande. En smal brits, massa apparater och slangar och säkert sju, åtta pers som hälsade och förklarade vad de hade för uppgifter. Jag hade frossa och lätt panik, har aldrig opererats förr och det är verkligen inte inbjudande med operationssalar, det vore en start överdrift och några överdrifter vill jag inte använda mig av här, tanken är att till fullo hålla mig till sanningen om hur jag upplevde det. De frågade om vi hade någon musik vi ville stoppa i deras cd-spelare och vi gav dem darrande Kents första skiva. Någon undrade om volymen på tillräcklig och undrade vad vi lyssnade på. Hon sa att hon älskade Kent men aldrig hade hört den här skivan, hoho. Så var det dags för förberedelser. Jag var spänd som en fjäder, de satte något dropp i händerna på mig, minns inte om det gjorde ont, så förmodligen inte. Så kom narkosläkaren som vi träffat  dagen innan in, plus en praktiserande läkare som gick vid hans sida. Och hur sjukt var inte detta, denna läkarpraktikant var en tjej som skötte hästen brevid min sköthäst som liten i Uppsala. Jag var verkligen inte någonstans upplagd för att kallprata med en gammal stallkompis från tonåren så jag låtsades inte om som att jag kände igen henne. Hon gjorde likadant, vi hälsade på varann utan att börja prata ryktborstar och dressyr. Men lite knäppt ändå, senast vi såg varann stod vi pubertala och kratsade hovar i en smutsig stallgång och vips skulle hon hjälpa till att förlösa mitt barn och se mig naken. Haha! Ja, åter till det där snittet. Dags för ryggmärgsbedövningen. Jag darrade som ett asplöv och kunde inte slappna av för fem öre. De stack mig fel första gången, det var inte skönt, gick som en stöt genom kroppen. När de stack rätt strax efter tror jag dock knappt att jag kände, jag minns det i alla fall inte såhär i efterhand. Och ögonblickligen började kroppen försvinna, vilket var obehagligt för mig som aldrig bedövats annat än hos tandläkaren förut. De lade mig ner på britsen och satte i en kateter, vilket inte kändes överhuvudtaget. Det tog väl ett par minuter innan bedövningen hade full verkan, och de gjorde test att den funkade vilket den ju gjorde.

 

Daniel fick sitta precis brevid mig hela tiden och jag klämde nog hans hand rätt hårt. (usch, jag hade varit lika nervig om jag hade haft hans plats tror jag, fy fan att sitta brevid och lugna någon när man ska bli lika mycket förälder som den på britsen, han får skriva ett eget inlägg om att vara den som ska skåda kalaset tror jag). 

 

Så satte allt igång. De rabblade upp vad de skulle göra och började skära. Jag kände inte ens när de började. Jag kände ju att de höll på men inte vad de gjorde och absolut ingen smärta alls. Minns att jag frågade om mina värden var bra (de mäter ju att man har bra syresättning och sånt) och jag försökte fokusera på allt annat än det som hände. Frågade om de kunde dra några bra ordvitsar men det kunde dem inte, och så förfärades jag över att vi valt sån kort skiva, det är ju bara 10 låtar på Kents första. Minns "När det blåser på månen" och meningen "Barnet mår bra, han mår som han ska, så underbart att vara ett barn". Och sen, jag tror vi hann till Frank, så kom plötsligt vår lilla Humlan ut. För mig kändes det som att det bara tog ett par minuter från start men det tog säkert en kvart. Barnet skrek i högan sky och jag tyckte någon sa bakom skynket att det var en tjej. Måste ha missuppfattat det för det var en blå skrynklig pojk som hade legat i min mage. Jag minns inte riktigt i vilken ordning allt gick men de tvättade det skrikande lilla livet och Daniel höll honom i famnen och sen fick jag honom på mitt bröst. Han började käka ungefär samma minut som han la sig på mig. Sen sydde de igen mig, vilket jag inte märkte för det var så omvälvande att ha sin bebi vid sig (han såg lite ut som en apa vid första anblick, förlåt Frans, men det gjorde du). Efter operationen kördes jag till uppvaket (Daniel var med exakt hela tiden, så himla skönt). Där minns varken jag eller Daniel riktigt något av bebin så här i efterhand men han låg väl på mig och sov antar jag. När bedövningen släppte körde Daniel och någon sköterska min säng i någon hiss till avdelningen där vi fick ett eget rum. Alltså, hela dagen är rätt suddig därefter. Vi fick den berömda brickan med mackor och flaggstång, lille Humlis ammades och sköterskor kom in och kände på min mage var och varannan timme. Smärtstillande fick jag. Redan samma kväll var jag uppe på benen lite kort men hade lågt blodtryck så jag var lite snurrig. Minns inte om jag hade ont i såret. Dagen efter tog de bort katetern och vi var ute och åt i matsalen. Maten smakade inget vidare men det gjorde detsamma. Humlis skrek när vi försökte lägga honom i plastsängen med hjul han blev tilldelad så han sov brevid mig de två nätterna vi stannade på sjukan. Jag minns att jag en av nätterna låg och tittade på hans minspel och att han log tre gånger. Det var surrealistiskt och jättefint. Några av de barnmorskor som vi träffade var förnuftiga, sakliga och jättebra. Andra var faktiskt ganska fruktansvärda, skulle tala om för oss vad som var rätt och fel, alla med olika åsikter, en kom in mitt i natten och väckte mig för att jag skulle visa henne hur jag ammade vårt barn men jag vägrade. Hon blev sur. Jag antar att många föräldrar vill bli omhuldade och ompysslade på sjukan men både jag och Daniel kände bara kvävande känslor över detta. Blä!

 

Humlis fick ta något blodprov och de gjorde en läkarundersökning på att allt var ok innan de skickade hem oss exakt två dygn efter att han kommit och efter en snurrig bilfärd hem (jag var så jävla trött och mitt blodtryck var i botten) så var det helt fantastiskt att återvända till Stavsnäs, med vårt lilla knytte!

 

De första dagarna stramade såret, jag käkade värktabletter morgon och kväll. Det gjorde ont när jag hostade och  skrattade (och vi skrattade ganska mycket åt Humlis som gjorde så underliga miner (lilla farbrorn, filosofen, den galna vetenskapsmannen osv). Men. Summan av kardemumman. Herregud vad glad jag är över att jag följde min egen intution om vad som var bäst för mig och inte lät mig övertalas eller lyssnade på kejsarsnittsmotståndarna. Jag var rädd innan men från att operationen startade kände jag absolut ingenting. Och smärtorna i såret känns som en fis i rymden, allt som upptog mina tankar var Humlan och Daniel, jag har redan glömt att det var lite stelt att gå i några dagar. Skulle jag någonsin få barn igen finns det ingen tvekan om att jag skulle göra snitt. 

 

Och jag vill förtydliga: Med detta blogginlägg så vill jag inte tala om för någon hur den ska göra, däremot tycker jag det verkligen är en kvinnas rätt att få besluta själv vad som är bäst för henne. Det finns risker med både vaginal förlossning och kejsarsnitt. För de allra flesta är tanken på kejsarsnitt mer skrämmande än att föda "vanligt". För mig var det inte så och jag håller fast vid det även efteråt. Jag tycker att det är fruktansvärt att folk lägger värderingar i att man på något sett skulle vara sämre för att man inte vågar föda vaginalt. Och att mamman är stressad och orolig under graviditeten är också en risk för barnet i magen. Det är en risk att föda barn, hur man än föder det. Låt inte andra bestämma om vad som är bäst för dig. 

 

Ja, det var bara det! Nu ska nog Frans ha mat snart.Han är förövrigt fantastisk. Och hungrig. Ofta. 

 

/Förlagsredaktörn och numera också Modern.

 

 

 

 

 

Kommentera gärna inlägget:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln